Minimalismen har inte bara påverkat mina ägodelar och mitt hem. En av de saker som tidigare var fyllt till bredden var mitt schema. När jag inte jobbade eller gick i skolan såg jag till att boka upp i princip varje ledig stund. Den tiden jag inte hade aktiviteter eller träffade andra skulle jag göra ärenden, ringa samtal eller träna. Det blev otroligt stressigt att aldrig ha tid att bara vara. Till och med återhämtningen skulle planeras och vara "något extra". Det skulle fixas hemmaspa eller så skulle jag åka iväg på pass som behövde bokas upp. 
 
Det blev till slut ohållbart. Ett viktigt steg för mig var att ta tag i mina känslor och mitt mående för att komma till botten med allt jag hela tiden flydde från. Det blir lätt en ond cirkel där man inte har tid att ta tag i sina känslor eller ens känna efter, och ju längre tiden går desto mer får de negativa känslorna växa och desto tyngre är det att ta tag i dem. När jag fick mer tid i min kalender fick jag även mer tid att lyssna på mina egna tankar och känslor. Det kan göra ont många gånger men det är också nödvändigt för att komma vidare. 
 
Nu njuter jag av att ha tid som inte är uppbokad. Att kunna åka iväg på en utflykt spontant eller göra det som hinns med eller orkas med en viss dag. Att äga färre saker är bara en liten del i att skapa frihet, tid och utrymme i sitt liv. Det innebär dock att jag har mycket mer tid över när jag har avslutat min arbetsdag som annars hade gått åt städning och fix här hemma. För ett tag sedan tog vi till exempel en spontan tur ner till havet där vi bor och bara promenerade omkring. För mig var det en av de finaste stunderna på länge, trots att vi egentligen inte gjorde något speciellt. Jag kände mig så otroligt fri när vi gick runt där helt utan en plan eller tid att passa. För mig är det guld värt att ha den friheten. 
 
 
 
Vad innebär det egentligen att vara närvarande? När är det egentligen vi upplever något som starkast? Behöver vi storslagna gester eller avancerade aktiviteter för att kunna njuta? Jag tror absolut att det är utvecklande att testa nya saker och att gå utanför sin comfort zone. Men jag tror också att det finns en risk att vi fastnar i en tanke om att vi behöver dyra, avancerade och svåråtkomliga saker och aktiviteter för att utveckla oss själva och hitta njutning. 
 
Ju mer jag övar mig på att njuta av nuet och vara tacksam för det jag har, desto mer njuter jag både av vardagen och de där "lyxigare" sakerna. Jag kan uppskatta både saker som händer varje dag och någonting mer avancerat eller dyrt just för att jag vet att jag inte behöver de där sakerna för att vara lycklig. Det är inget som har hänt över en natt och jag jobbar fortfarande på det varje dag, men bara att jag är medveten om det hjälper mig många gånger. 
 
Jag tror att det finns en risk i att vi fastnar i en konstant jakt på något annat som gör att vi aldrig är nöjda där vi är. Det kan vara prylar, karriärer eller saker vi vill göra i livet. Det innebär verkligen inte att man måste låta bli att ha drömmar och mål, men jag tror att de blir mer betydelsefulla om man även kan stanna upp och se vad man redan har åstadkommit. Det ena behöver inte utesluta det andra. Om man hänger upp hela sitt liv på att man någon gång ska göra någonting eller äga en viss sak så blir livet så himla sårbart, och det är det jag försöker undvika. 
 
En väldigt vacker stund när jag rullade ut yogamattan med havet som utsikt. 
Något jag funderar mycket på är alla krav vi har på oss gällande de val vi gör. I och med att jag är intresserad av hållbar konsumtion och minimalism så befinner jag mig ofta i olika forum, framförallt på nätet, där sådana frågor diskuteras. Det finns många fantastiska, peppande människor men tyvärr även en del vars ton är dömande och skammande. Jag tycker absolut att det är viktigt att lyfta hur våra val påverkar vår omvärld, och att försöka göra andra medvetna om att vi kan göra skillnad genom att konsumera annorlunda. Men jag tror inte att vi når fram om vi skammar och skuldbelägger. Ja, det kan vara frustrerande att träffa personer som vägrar inse konsekvenserna av deras val. Men de personerna kommer man antagligen aldrig nå fram till ändå. Och jag tror att vissa låser sig och går i försvarsposition just för att de känner sig ifrågasätta, även om kritiken kanske är berättigad. Min utgångspunkt är att vi alla gör så gott vi kan och att det viktiga är att vi gör det vi kan utifrån den situationen vi befinner oss i just nu. 
 
Det här blev ännu mer påtagligt när jag blev förälder. Om det är något tillfälle i livet då det finns tusen förväntningar på en och åsikter kring vad som är rätt och fel så är det just då. Och det är även ett tillfälle då man ofta bara försöker få vardagen att funka och inte alltid har någon vidare ork över att sätta sig in i olika alternativ. När min äldsta föddes mådde jag väldigt dåligt och i efterhand tror jag att jag råkade ut för en förlossningsdepression som jag aldrig fick hjälp med. Att bara lyckas ta hand om honom och få oss alla att fungera var en kamp ibland och då fick de alternativ som fanns närmast till hands duga. Jag delammade honom men han fick även ersättning. Jag använde engångsblöjor men köpte de mesta plagg begagnat. Jag gjorde egen barnmat till honom ibland och ibland fick han burkmat. Han ratade naturgumminapparna som vi hade tänkt använda så vi fick köpa vanliga. 
 
Jag upplever att vardagen som förälder pendlar väldigt mycket: En dag känner man sig som en superhjälte som orkar fixa allt och en annan dag är man bara glad över att alla överlevde dagen. Och det måste få vara okej. Skuldkänslor och ångest kommer aldrig göra det lättare att göra medvetna val. Stressen över att göra fel tar så oerhört mycket energi som hade kunnat läggas på att faktiskt göra så bra val som möjligt. Det blir dessutom svårt att be om tips och råd om man är rädd för att bli ifrågasatt. Då är det lättare att fortsätta som man redan gör. Detta gäller självklart inte bara föräldrar. Jag tror att vi alla hade behövt vara lite mer förlåtande mot varandra. 
 
Det är klart att vi ska kunna diskutera och försöka inspirera varandra till en livsstil som får både oss själva och vår omvärld att må bra. Men jag tror just att det vi behöver är inspiration, tips och pepp istället för stress och ångest som tar bort all ork som faktiskt hade kunnat gå till att åstadkomma en förändring.