Tess Waltenburg

Att lära sig att älska sig själv
Det är sorgligt att rubriken ska vara just det den är. För mig har det verkligen varit så. Jag har fått lära mig, steg för steg och bit för bit, att acceptera och älska mig själv. Det borde ju egentligen vara det mest självklara som finns. Jag har istället trevande fått öva mig på självkärlek och snubblat på vägen i självhat och självkritik. 
 
Tänk om vi hade lagt all tid och energi som många av oss tyvärr har lagt på att hata oss själva på något annat istället. Som våra drömmar och vår glädje. Att försöka göra skillnad i världen. Att få oss själva och personer i vår närhet att må bra. Tänk vilken underbar värld vi hade kunnat leva i. 
 
Det låter kanske konstigt att öva sig på sjävkärlek. Vad innebär det egentligen? För mig handlar det helt enkelt om att känna efter hur jag faktiskt mår, vad jag faktiskt behöver och lägga till saker i mitt liv som får mig att må bra. Ibland är det glad musik, ibland är det en fika med en vän, ibland är det ett yogapass, ibland är det att diskutera spännande idéer med likasinnade, ibland är det att göra en utflykt med familjen.
 
Det är ofta små saker som jag kan lägga till för att en tuff dag ska kännas lite lättare och för att påminna mig själv om att andas mellan varven. Jag tror framförallt att det vi måste öva oss på är att fråga oss själva vad vi verkligen vill. Och att också säga nej till saker och till och med relationer som inte ger oss någonting. Det handlar självklart inte om att allt ska vara enkelt hela tiden, utan snarare att vi är värda mer än att vara fast i saker som får oss att må dåligt på ett mer långsiktigt plan. 
 
Vad kan du göra för dig själv idag? Vilka behov och drömmar har du som du skjuter åt sidan? Finns det något du kan göra för att öppna fler möjligheter för dig själv? Vad mer är möjligt i just ditt liv? Att fundera och känna efter gör en mer medveten om vad som faktiskt är viktigt för en. Att jag påbörjade min minimalistiska resa på riktigt var just för att jag ville ha mer tid för det som faktiskt betyder något för mig. Att använda Konmari-metoden fick mig att fundera över vad som faktiskt är viktigt i mitt liv och lära mig att prioritera det på ett annat sätt, och det är jag otroligt tacksam över. 
 
Det var hit mitt hjärta längtade
Jag brukade skriva. Som om orden rullade av mina fingrar. Som om det var det enda jag någonsin hade kunnat. Känslorna strömmade och blev mer lättbegripliga när de tog form av bokstäver och ord och meningar och sidor. Men någonstans tappade jag det och mig själv och alla de där känslorna som tidigare hade fått komma ut klumpade ihop sig i mitt inre när jag inte längre kunde reda ut dem. I rader. Meningsbyggnader. Tolkningar. 
 
Jag vet inte när det hände. Eller hur. Men för ett tag sedan började det lossna igen. Och jag började skriva. Som stapplande på tunna, otränade ben som hade glömt hur det var att gå. Men jag skrev. Och jag log och jag grät för att jag äntligen kände att jag fick tillbaka ett verktyg som jag så länge hade saknat. Den där möjligheten att nysta i något som från början känns alldeles obegripligt och skapa någon slags tröstande ordning i det omtumlande kaoset som har varit mitt liv. 
 
Och här är jag nu. Här sitter jag. Och skriver. Inte som om det var det enda jag någonsin hade kunnat, utan som om det vore ett hus som jag bit för bit försöker göra till mitt igen. Där jag målar och målar om väggarna med mina tankar och funderingar. Och för varje dag börjar jag känna mig mer och mer hemmastadd och inse att det var hit... Det var hit mitt hjärta längtade. 
 
Kurragömma och kartläsning
Jag skrev det här för fem år sedan och läste det för första gången på länge idag: 
 
”Att hitta sig själv”. Det där uttrycket som alltid har skrämt mig. Som alltid har fått mitt att känna att här kan jag ju inte vara kvar, jag måste ut i världen! Jag måste springa iväg. Leka kurragömma med den där personen jag egentligen ska vara. Söka igenom varenda glänta och vandra varje stig tills hon äntligen skuttar fram ur en buske och säger tittut. När jag har fyllt 94 och knäna värker och jag är så jävla trött på att leta att jag inte ens kan uppskatta att hon äntligen är där. 

Men jag har börjat tänka om. Jag har faktiskt börja läsa de där orden på nytt, jag har smakat på dem långsamt och försiktigt och låtit dem landa i mitt inre när jag har hört mig själv säga dem. Att. Hitta. Sig. Själv. Och helt plötsligt, när jag faktiskt hör dem och inte bara läser över dem än en gång efter att ha hört dem så många gånger förut, så får de mening. Jag kan faktiskt känna att ja, det är nog inte så dumt ändå. 

Jag har alltid trott att det innebär att man ska resa, leta, söka och därefter finna. Att varje punkt vi prickar av både på världens och livets karta gör att man till slut hittar rätt. Och det gör det nog för många, på grund av att alla nya platser, människor och erfarenheter liksom är ledtrådarna som till slut leder till krysset på kartan. Men det viktigaste är nog det som sker inom oss. Oavsett vilken miljö eller aktivitet som utlöser den där känslan, så är det nog känslan av att faktiskt bara kunna vara, oavsett plats och omständigheter, som är nyckeln. 

För mig handlar det om den där delen av mig som försvann. Jag har varit så mån om att försöka skapa mig själv, vara något, bygga upp något, vara andra till lags och stå för något att jag till slut bara rev ner och förstörde. Jag tappade bort. Jag glömde. Och det första steget på min stig är just den där frågan jag ställer mig själv nu: ”Vem är jag egentligen? Och hur ska jag hitta tillbaka till henne?”. Och det gör jag här i mitt helt egna halvstökiga vardagsrum i Malmö. 

Fast att jag inte har hittat till krysset på kartan än så kan jag faktiskt le, för att jag för första gången ser fram emot resan. Jag ser fram emot att sluta försöka. Att landa. Att se henne långsamt krypa fram ur busken, steg för steg, och smyga sig hit. Att se den rädda, modiga, smarta, knäppa, roliga och helt vanliga lilla jag försiktigt träda fram. Tills sist kanske hon till och med vågar hålla min hand och gå med mig på vägen. Och jag tror inte, utan jag vet, att en vacker dag så kommer vi att vara bästa vänner.